När ljuset lyser upp vrårna

Varje gång solen lyser in genom lägenhetsfönstret efter att det har varit mulet en längre period, är det som om Gud påminner mig om något viktigt. Jag har i många månader tänkt dela med mig av den här bilden, men det var inte förrän idag då detta vart levande för mig igen som tanken blev till verklighet.

Att komma till Gud är som när eftermiddagssolen ligger på och skiner in i vår lilla lägenhet. Solljuset är härligt, kraftfullt, livgivande och värmande. Särskilt såhär års när de senaste månaderna varit ett långt mörker, är ljuset extra välkommet. Samtidigt avslöjar solen hur stökigt det egentligen är, något som inte syntes när det var mörkt. Hyllorna och golvet är dammiga. Fönstret oputsat. Gardinen ostruken. Lampljuset avslöjade bara en bråkdel av det där. Idag såg jag hur fläckiga diskbänkens skåpdörrar var, så pass lortiga att jag skämdes och skrubbade dem rena fastän jag egentligen inte hade ork. När jag sedan berättade för min man sa han "Jaså, de var smutsiga? Det har jag inte sett". Det hade inte jag heller. Jag kommer på mig själv med att tycka att ljuset är besvärligt som avslöjar hur det faktiskt ligger till.

I mitt eget och andra människors ljus ser jag en bråkdel av hur det verkligen ser ut i mitt liv. Jag ser det jag vill se, och väljer en väl putsad fasad att visa upp utåt. När Gud kommer och skiner med sitt ljus visas inte bara det, utan också hjärtats dammiga vrår. Det ostädade. Där var visst inte så välputsat som jag hade trott, jag är i behov av en ordentlig vårstädning! Det gör Guds ljus en aning smärtsamt, samtidigt som det är befriande.

Såhär beskriver Paulus det i sitt brev till efesierna: "...när alltsammans avslöjas av ljuset blir det synligt, för överallt där något blir synligt finns ljus." (5:13). Ser du dina egna fel och brister klart framför dig, är det en naturlig reaktion att bli förskräckt och vilja gömma sig från ljuset som avslöjar det. Samtidigt, var glad över att du har ljus i ditt liv. Värre vore det att fortsätta vandra i mörker. För att använda bilden av lägenheten: var glad att solen avslöjar behovet av städning, så kan du få det verkligt rent istället för att fortsätta ha det ostädat, men tro att det är snyggt.

"Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker. Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, så blir den helt och hållet ljus, som när en lampa låter sitt ljus falla på dig." (Lukas 11:35-36).

För "var och en som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det ska bli uppenbart att han gör vad Gud vill" (Joh 3:20-21)

Äntligen händer det

Det började efter att sommarjobbet var avslutat i augusti. För första gången kände jag mig tveksam till att bli socionom. Inte bara sådär allmänt fundersam, utan det dök upp stora frågetecken. Så hade jag inte upplevt det förut. Visst hade utbildningen varit lite tungt ibland, men det hade inte varit några större tvivel kring att det var det här jag ville och skulle jobba med. Min tre veckors ledighet efter jobbandet, som jag hade tänkt bestämma mig under, gick snabbt och jag började ändå termin 4. Det var en intressant kurs om ledarskap och jag trivdes bra med att vara kvar och läsa, men jag hade inte slutat grubbla för det. Inledningesvis kollade jag upp diverse alternativ, jag hade en handfull olika förslag.

Den stora frågan var ändå ”vad vill du, Gud?”. Tänk vad du vill om det, men tror man att det finns en god Gud och att denne vill ha med våra liv att göra, är det (borde det i alla fall vara) en naturlig fråga att ställa sig. Arbetet är ju något som kommer att uppta en stor del av ens vakna tid, och forma livet för många år framöver. Det handlar inte om att ta på sig en tvångströja och sluta tänka själv när man frågar efter Guds vilja, utan om att fråga någon som vet mitt bästa och ser mer och längre än mig.

I slutet på ledarskapskursen tänkte jag ungefär ”Jaha, vad händer nu då? Vad gör jag?” Var ute och bad en sväng över det hela. En vecka tidigare hade jag lunchat med två vänner varav den ena var rätt jäktad och ville att allt skulle hända nuuu. Jag skickade henne en artikel om att vänta på Gud som jag hittade på en googlesökning, för det var kring det samtalet hade rört sig. Tyckte den passade perfekt till vad vi hade berört då. Tillbaka till det här tillfället. Kom på campus för att plugga i någon datasal (känns som jag satt halva den kursen i D-husets datasalar). Hade fått svar från min vän och fick för mig att läsa den där artikeln igen. Nu var den plötsligt riktad till mig istället! Märkligt, men precis så upplevde jag det. Utan att ha tänkt att jag på något vis skulle få det till att vara så. Jag bara visste, att jag visste...det är du Gud, som säger något viktigt till mig.

Med den uppmuntran i bagaget fortsatte jag nästa kurs. Jag hade tusen frågor i huvudet. Mest rörde de sig om huruvida jag skulle fortsätta utbildningen eller satsa på att bli dietist. Det där med kost och (o)hälsa är ett ganska nyväckt intresse, men jag förälskade mig fort och har kommit att tycka att det är jättespännande. Har ärligt talat läst mycket mer om sånt, än kurslitteratur, sista halvåret. I huvudet hade jag en plan B: hur jag går tillväga för att bli dietist. I verkligheten läste jag till socionom. Någonstans skedde en förskjutning utan att jag märkte det. När en klasskamrat pratade om sista året på socionomprogrammet kom jag på mig själv med att tänka: ”det där gäller ju inte mig”. Det hade skett omedvetet att plan B blev plan A.

Man kan ju tycka att redan där stod det klart vad som återstod att göra, men icke. Allt det jag hade förknippat med att bli socionom släppte jag inte så lätt. Jag tyckte mig ha någon sorts kall när jag började utbildningen, och att tänka bort socionomdelen från mig gjorde att jag tappade något som jag kommit att identifiera mig starkt med. Ju längre tiden gick, desto mer frustrerad och förvirrad blev jag. Det var nog inget som märktes på skolan, men väl i mitt huvud. Visste inte hur jag skulle kunna ta ett beslut, för just när jag trodde att jag visste och var beredd att agera, blev jag tveksam igen. Vågade inte lita på känslorna, för de svängde från dag till dag. Jag väntade på ledning av något slag och ropade förtvivlat: Gud, var är du? En vän sa så sent som förra veckan: jag får en bild av att du har en massa ”tanketomtar” som hoppar omkring så att du inte ens kan höra Guds röst. Den som är som en stilla susning. Det var så mitt i prick, och en sån rolig beskrivning av det!

Jag har gjort ungefär allt jag kunnat komma på; tänkt så det knakat, tänkt lite till, vägt argument, velat, läst på fakta, mailat studievägledare, gjort en pmi (plus, minus, intressant), frågat vänner om det ena och det andra, bett, låtit andra be för mig...det enda jag kommer på att jag inte gjort är att säga något till någon i klassen. Jag ville få vara ifred från tyckande och tänkande, ville inte ha press på mig från deras sida.

Vi backar tillbaka i tiden igen. Den 11 oktober, närmare bestämt. Det var mycket som hände när vi hade fältarna på besök, en dag som satte igång flera tankeprocesser. Mannen sa nåt i stil med ”tror ni att ni har valt att bli socionom? Knappast, de flesta av er har en bakgrund som format ert val”. Jag gick hem och grät. För vad visste jag inte riktigt då, men det där hade väckt något hos mig. Jag kom senare underfund med en stark pliktkänsla, jag benämnde det själv som ett ”storasyster duktig”-syndrom. Att bli socionom kändes så oerhört viktigt, fint och ädelt. Så pass, att jag knappt lämnade mig själv några andra alternativ. Det skulle ju vara mitt sätt att tjäna Gud. Inget annat skulle vara riktigt lika bra, men någonstans på vägen hade jag tappat glädjen i det hela. Problemen vi har läst om har stått mig upp i halsen. Jag har gruvat mig lika mycket för praktiken som jag sett fram emot den. Inte minst har det blivit 2 kurser ”på nåder”.

Den här måndagens kursstart fick lov att vara en deadline. Jag vägrade fortsätta längre och vara tveksam, det blir jobbigt i längden att inte kunna satsa helhjärtat. Visst har jag gjort bra ifrån mig ändå, men det spelar liksom inte så stor roll om inte hjärtat är med. Jag kan inte ha det så i längden. Helgen har varit lugn, men med blandade känslor av ovisshet och samtidigt trygghet mitt i allt. En barnslig förvissning om att det ordnar sig.

Så sent som måndag morgon visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var faktiskt på väg till skolan, men ju närmare jag kom, desto mer ångest fick jag. Det bara vred sig i mig. Då fick det vara nog. Struntade i att gå hela vägen till campus. Tänkte att känner jag fortfarande såhär, då får jag lov att lyssna till det. Jag vek av innan jag kom fram, mycket underlig till mods. Styrde stegen mot en långpromenad längs med älven och trodde jag skulle behöva gå igenom allt i huvudet igen, men det gick inte lång tid, och jag kände mig lättad. Glad. Snön föll och jag kunde njuta för fulla drag av den fina förmiddagen. Rubriken på inlägget kom sig av att mannen senare sammanfattade dagen så: ”Äntligen händer det! Snön kom, och du har bestämt dig.”

Det var några månaders processande sammanfattat, det. Jag behövde få sätta det på pränt, om inte annat för min egen skull. Känner jag mig själv rätt, behöver jag ha något att gå tillbaka till när rädslan för att ha valt fel sätter in. Så var det den där väntan, den som jag tror Gud satte mig i och ville att jag skulle stå ut med. Det är inte bara livet som är en skola, utan också vandringen i tro. Jag har haft beslutsångest så det stått härliga till, men jag är glad att det dröjde. Trots allt. Det för med sig att jag vet att det är ett välgrundat beslut. För den som läser och inte tror på något övernaturligt, bortse från de delarna i texten då, men jag bestämde mig någonstans när jag började skriva att inte be om ursäkt för dem. Mer än såhär, vill säga. Det en så väsenlig del av det hela att allt annat blir en kapad historia.

Jag kommer, som det ser ut, att läsa naturkunskap B, extrajobba, och plugga till högskoleprovet. Behöver nämligen ett bra resultat på det för att ha en rättvis chans att ta mig in på dietist, mina betyg räcker inte riktigt ända fram. Det blir spännande att ge det här ett försök! Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på matte (min svagaste del på högskoleprovet) och naturkunskap (som jag inte läst på allvar sedan högstadiet). Slutligen, det är inte omöjligt att jag faller tillbaka på socionomutbildningen framöver, men det får framtiden utvisa. Jag har landat i att engagemanget för andra inte dör i vilket fall, det tar bara andra former.

Jag är rädd för dig

Har då och då funderat på de fasader vi människor sätter upp mot varann och vad det är som egentligen försiggår under ytan. I somras på jobbet hade jag diverse noteringar i mitt lilla anteckningsblock kring detta. Sånt jag skrev ner när det dök upp i huvudet, för att inte tappa tråden. Ibland är något för viktigt för att man bara ska snudda vid det, och sen glömma.

Vad som fick igång dessa tankar igen var när vi på skolan hade besök av fältarna i stan, dvs socionomer som jobbar uppsökande med ungdomar. Vi pratade om dysfunktionella familjer och om tystnaden som finns runtomkring dessa. Hur där står en "rosa elefant" (=missbruk eller psykisk ohälsa tex) mitt i rummet. Alla vet om att den finns, men ingen låtsas om något. Energin går till att täcka och gömma.

Och visst förstår jag det, att det skyls över. Säg den familj som öppet och ärligt vill erkänna att de inte är riktigt som andra. Att de har problem. Det är så sorgligt, det där. Som en klasskompis sa: "alla familjer är nog normalstörda egentligen". Men varför vill vi till varje pris skydda oss själva? Är vi så rädda för varann? Är det så hemskt att visa sin sårbarhet att man hellre lever förljuget?

För att ta mindre dramatiska exempel; de perioder då jag varit en mindre ambitiös student har en del av den energi jag borde lagt på att läsa gått till att upprätthålla min image som "hyfsat flitig student". För att skydda mig själv och andras bild av mig, såklart. Vem vill bli avslöjad som lat och ovillig? Eller, ni vet, standardfrågan "hur är det?". Inget fel på den, men det följs ofta av ett mycket intetsägande "bra", som egentligen inte säger ett dugg (om det inte råkar vara en nära vän eller en mycket ärlig person man just frågat). Bra, bra, bra, det är typ jämt BRA alldeles oavsett. Svaret bara kommer per automatik.

Återigen. Varför har vi (och jag säger VI, för jag vet att det är ett allmänt fenomen), så svårt för att vara raka, öppna, sanna och äkta? Ibland leker jag med tanken att vara sådär brutalt ärlig när någon frågar. Säga nåt i stil med att jag har komplex, tvivlar på mig själv och mina förmågor, har relationsproblem eller ifrågasätter Gud. Men lika snabbt kommer försvaret. Nej, men vad ska folk tro då? Jag sabbar ju den fina, vackra, välputsade bilden av mig. Luftslottet som jag bygger så att människor ska tro att jag är bättre än jag är. Tänk om de ser att jag inte är perfekt!

Ja, ve och fasa. Tänk om. Det gör mig upprörd, det här. Falskheten, spelet. Ett tag slutade jag fråga folk hur det var för att tyckte att jag ändå inte fick nåt svar, egentligen. Skrattar lite åt mig själv när jag skriver det! Faktiskt så måste man ju fråga andra hur de har de om man bryr sig om dem, sen är det upp till var och en vad de vill svara.

Det är så värdefullt med relationer där man kan gå direkt på sak. Vet du, så här är det i mitt liv just nu. Berätta allt, eller åtminstone mer än man säger till de flesta. Är det inte sådana relationer vi egentligen vill ha? Ofta kan de räknas på ena handens fingrar, för att det bara finns ett fåtal sådana vänner i ens krets. Kännetecknande är att man känner sig trygg, vet att de förstår en och vill mig väl.

Människan verkar ha det någonstans långt inne, suget efter sanning. Det finns skäl till att Jesus sa att "sanningen ska göra er fria". Samtidigt verkar vi så sjukt rädda. För vad? Det här med att vi skådespelar, bygger fasader och luftslott. Tar till små vita lögner, som för övrigt kan vara vilken färg de vill. Blå, röda eller kanske grå? Allt det blir en petitess i jämförelse med det verkliga problemet, för skyddsbeteendet måste ha en orsak. Det är symptom på den verkliga sjukdomen, att vi tycker så mycket om att döma varandra. Nej, ingen vill erkänna det, men dömer gör vi lika fullt. Jag med.

Bibeln är så tydlig på det området:

"Döm in­te, så blir ni in­te dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du fli­san i din bro­ders öga när du in­te märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din bro­der: Låt mig ta bort fli­san ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hyck­la­re, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort fli­san ur din bro­ders." (Matteus 7)

Hårda ord, eller hur? Jag vill gärna få det till att gälla andra, men inte mig. Jag tror att var och en som läser ärligt först och främst måste erkänna sin egen skuld. Det finns dock en viktig skillnad att lägga märke till: den mellan att döma och förmana. Det kan se ut som om det är samma sak på ytan, men inte.

Att moralisera är allmänt fult, ingen vill väl vara en "moralkärring" som säger till andra hur de ska leva. Jag tror det är så för att det som borde ha varit kärleksfulla förmaningar, så ofta har blivit hårt dömande istället. I individualiserade Sverige tycker många att det är dömande att alls säga till andra, men det är inte sant. Man har som ursäkt att man inte vill "lägga sig i", att man inte borde behöva säga till. Jag har genomskådat detta som förtäckt feghet! Det är inte kärleksfullt att se att en annan person på något sätt är fel ute, och sedan inte säga det. Enligt bibeln kan , får och bör vi kan säga till andra om de gör fel, men först efter att själv ha gjort upp med detta i sitt eget liv. Det handlar om att leva som man lär, annars blir man en hycklare.

Hur fult är det inte att konstatera negativa saker bakom ryggen på en person istället för att vara rak och gå till denne direkt? Vi önskar nog alla att folk kom och sa till oss om det var något de störde sig på, men samtidigt är det så mycket svårare att göra det än att prata med någon annan. Det är en hårfin gräns mellan att prata om någon och att skvallra. Det som börjar som ett behov att få prata av sig övergår lätt till att bli rena sågandet av den personen. Det finns något som nästan är roligt i det, men det vill ingen erkänna. Att prata illa om andra får en att känna sig lite bättre själv. Det är så lätt att falla i gropen!

Jag hörde i något sammanhang på skolan att det är viktigt med en viss misstänksamhet för att skydda sig själv. Att det med att vi inte vill öppna för mycket handlar om en sund självbevarelsedrift. Jag förstår det och kan instämma, men det är för att världen är rutten och människor inte endast vill varandra väl. Bara för att saker och ting ser ut på ett visst sätt, betyder det inte att det är så det borde vara! Vi skulle inte behöva vara rädda att den man "blottar sig naken" för ska strö salt i såren.

Avslutar med dessa visa ord från 1 Johannesbrevet 4:18. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet."

Huvva heltid

Obs, rubriken läses med norrbottnisk betoning på huvva. Tyngdpunkten ligger på u och inte a som vi uttalar detta användbara ord i västerbotten ;)

Skämt åsido. Jag är tillbaka efter en period av bloggtorka. Skrivit har jag gjort, det gör jag så gott som varje dag, men mest dagbok och ett och annat påbörjat tankefoster. Hade en skön och välbehövlig ledighet i maj, efter Indien, innan sommarjobbet. Jag hade inget direkt önskemål om hur många procent jag ville jobba, tyckte det skulle bli bra vilket som: mer ledighet eller mer pengar. Det blev mer pengar, d.v.s. mycket tid i sommar spenderas på äldreboendet Tor. Hitintills har jag bara sommarjobbat på deltid, ca 75-80%, men nu är det alltså på heltid.

Har nyläst en bok som handlar om Gud, pengar och ekonomi, där vikten av att arbeta lyfts fram. Det är en välsignelse och inte en förbannelse att behöva jobba och göra rätt för sig. Luther ska ha sagt att arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Det man fått jobba för uppskattar man mer. Egentligen kräver mycket av det som verkligen är värdefullt här i livet att vi arbetar för det. Relationer, karaktär, utbildning, träning, en sund kosthållning...you name it. Vill understryka det, så ingen får för sig att jag är emot jobb som sådant.

Men. Som du redan anat har jag en hake. HUR i hela världen är det tänkt att livet ska gå ihop då man arbetar heltid? Det så kallade livspusslet. Jag vet redan nu, halvvägs in på schemat, att jag kommer att använda den här sommaren som exempel på varför jag inte vill jobba heltid överhuvudtaget. Alls, nånsin. Visserligen har man pengar, men knappast nog mycket tid och energi över till annat i livet som också är högst väsentligt. Inte jag, i alla fall. Jag får inte ihop det. Det är så mycket jag vill som får prioriteras bort för att jag inte hinner eller orkar på den tid som finns kvar när arbetstimmarna är gjorda. Jag tycker mig inte vara särskilt lat eller ovillig, det handlar om att det finns fler och minst lika viktiga prioriteringar som pengar och jobb. Sådant som inte riktigt får plats om jag förväntas lägga min huvudsakliga kraft och tid på att lönearbeta. Jag ska ta några exempel som gör mig lätt frusterad:

Jag har de senaste månaderna utvecklat ett intresse för hälsosam kost och slukar vetgirigt information från bloggar, sajter och böcker. Har kommit fram till att folk i Sverige och i västvärlden generellt äter alldeles för mycket socker och snabba kolhydrater, vilket sätter kroppen i obalans. Vanor tar tid att ändra och finns inte tiden så gör man lätt som man alltid har gjort, dvs fortsätter med sina gamla lösningar. Är det undra på det, när man jobbar på heltid? Då krävs enkla måltidslösningar som går fort att ordna, ofta blir det lika med mindre nyttiga. Jag förespråkar naturlig mat, lagad från grunden. Men hur många har tid och ork med det? Nej, det är inte konstigt att välfärdsjukdomarna fortsätter att eskalera. Övervikt, diabetes, hjärt och kärlsjukdomar....alla vill vara hälsosamma, men desto färre har tid att faktiskt vara det. Det kräver medvetenhet, vilja och förstås...tid. Denna bristvara. Hur enkelt är det inte att välja den lätta vägen istället och köpa all hälsovådlig och tillsatssprängd smörja, som går snabbt att laga till? Jag överdriver måhända en aning, för tillsammans har jag och maken lyckats få in handling och matlagningen hyfsat i schemat, men den är ändå inte som jag skulle önska.

Hur ofta ser vi alla dessa veckotidningar riktade till tjejer/kvinnor skrika ut allt om de senaste bantnings- eller träningsmetoderna? Alla genvägarna till ett hälsosammare liv. Jag har så svårt att tro på sånt. Det må vara vad det vill: pulver, kortsiktiga dieter eller supermetoden för att bli slimmad till beachen i sommar. Tumregeln är att det ska gå snabbt och utan större ansträngning, långsiktigheten brukar lysa med sin frånvaro. Så ser det i alla fall ut från framsidorna. Ärligt talat läser jag inte sånt där så ofta, men jag ser rubrikerna när jag handlar. Återigen: det tycks inte finnas tid och ork för att på allvar ta itu med det som är fel. En god kondition kräver arbete och uthållighet, den går inte att bara skapa sig sådär vips, simsalabim!

Alltså. Jag är 23 år nu och har inga barn. Vill få så småningom. Men vem har tid att ta hand om barn och ha en familj? När, var, hur? Helt seriöst. Som det är nu har jag just så pass tid för min man och våra familjer, men jag orkar knappt träffa vänner. Är för trött. Jag vägrar i sten att lämna mina eventuella framtida barn så särskilt mycket på dagis. Själv hade jag förmånen att få vara hemma med mamma och syskonen tills jag började ettan, gick faktiskt inte ens förskola. Om det påverkade min sociala förmåga och kunskapsnivå? Ja, men på så sätt att jag kunde läsa till skillnad från de flesta andra barn, och var en mycket utåtriktad liten tjej (innan mobbning så småningom gjorde mig sluten). Jag tror att barn bara mår bra av att få vara hemma, under förutsättning att de har kompetenta föräldrar förstås. Att göra karriär och ha ett familjeliv samtidigt måste vara riktigt svårt, jag är rädd att det ena prioriteras på bekostnad av det andra.

Jag menar absolut inte att arbete i sig skulle vara roten till allt ont, men jag ifrågasätter skarpt varför vi nödvändigtvis ska spendera så pass mycket tid på att lönearbeta. Det är mängden timmar, utsträckningen, omfattningen jag är kritisk till. Jag tycker det är smått bisarrt: När vi är på väg att halvt om halvt stressa ihjäl oss, när folk går in i väggen, bränner ut sig och är jäktade, jagade och pressade. När vi håller på att bli sjuka, sunkiga och allmänt hängiga för att vi inte äter näringsriktigt och rör oss nog. När många barn inte får vara ens nära så mycket med sina föräldrar som de borde, och föräldrarna knappt tycks hinna med sina barn såsom de skulle önska. När arbetslösheten är hög och en ständigt aktuell fråga på agendan. Ändå, så uppmanas vi, förväntas ha och kräver själva att få ett heltidsjobb? VARFÖR?

Dela en heltid på två, vips har vi dubbelt så många jobb. Man tjänar förstås också hälften så mycket, men definitivt nog för att klara sig och fortfarande ha en bra levnadsstandard. För jag undrar, är det där proppen sitter? Att man "måste" jobba för att kunna ha råd med den livsstil vi blir matade med att man ska ha för att vara nåt? Fatta, till och med enkel standard hos oss i väst är lyxigt för så många människor på andra håll i världen. Om studenter överlever (ja, t.o.m. lever relativt gott) på studiebidrag, extrajobb och eventuellt lån, mår man definitivt bra med en del- eller halvtidslön, det är min övertygelse. Man får inte allt man vill ha rent materiellt, men man får tid för så många andra värden som inte handlar om pengar. Arbetslöshet, folkhälsa och sjukskrivningar skulle nog gå att åtgärda, om man vågade tänka utanför ramarna.

Trekkinghelg

Helgen som gick var halften av gruppen pa trekking tillsammans med ett gang Indier i blandade aldrar fran Trichy trekkingclub.

For det forsta var jag forsenad till avfarden med minibuss, hade stannat pa internetcafeet val lange och nar jag skulle ta bussen drojde den 40 minuter. Tack och lov hade jag varit forutseende och packat i forvag. Vi akte nagra timmar och spenderade natten pa ett hotell med hyfsad standard bortsett fran en sunkig toa. Kvallsmaten var minst sagt lustig; soppa i sma pasar, brod i tidningspapper och bananblad ocksa annu mer brod. Kolhydratkosten hade bara borjat, visade det sig.

Upp i ottan for vidare fard i gramulet vader. Kan nastan aldrig sova da jag ar pa resande fot sa jag tittade pa landskapet som susade forbi med vackert blanande berg som tornade upp mot horisonten. Solen kom fram lagom till dess att vi anlande till startpunkten. Det tog sin lilla tid innan vi kom igang, forst var det frukost pa staende fot och sen sa tog indierna vaaaldigt gott om tid pa sig. Man bor inte bli forvanad om det drar ut en timma over utsatt tid.

Naturen pa vag upp var mycket vacker, bortsett fran diverse forpackningar och trasiga skor som lag slangt overallt langs med stigen. Tempen lag kring 35 och forst hade vi lite disig sol. Svettigt forstas, men anda behagligt med tanke pa att det hade regnat under natten. Det hade kunnat vara bra mycket varmare. Tankte att de som inte foljde verkligen missade en upplevelse! Till en borjan gick vi pa led i grupp efter backiga stigar, men efterhand drog nagra ifran och gick fortare. Det var hyfsat jobbigt i etapper da stigningen blev brantare och vi fick klattra lite i stenig terrang. Har och var dok det upp apor; mammor med ungar om halsen, stora och sma ocksa en riktigt maffig en som reagerade pa kamerablixten och borjade frasa at oss. Det borjade regna och i takt med att jag blev allt blotare borjade jag tappa modet, det var inte sa kul langre.

Blev besviken da vi kom fram och platsen dar vi skulle overnatta lag i en dal, jag hade ju klattrat for att komma upp pa en topp! Annu mer uppgiven blev jag nar jag sag hur vi skulle sova; i en enkel ladugardsliknande betongbyggnad pa halmmattor. Regnet oste ner utomhus och att bli torr igen var det bara att ge upp, vi fick finna oss i att sitta och kura svettiga och blota trots att vi bytt om. Jag borjade tycka att de som stannat "hemma" gjort ett bra val, suktade efter vad som framstod som rena rama lyxen motfor dessa forhallanden. Allra ackligast var toan med blott betonggolv, en sits du inte vill sitta pa i forsta taget och sma vanner som maskar och spindlar. Det var anda komiskt, jag och Fanny satt och skrattade at situationen! Efter ett tag kunde jag till och med tycka att det var lite mysigt, att fa chips och choklad hojde humoret avsevart. Vi yngre lekte diverse enkla lekar tillsammans, sant som charader och simon says.

Nar vi skulle sova fortsatte indierna att surra, prata, skratta, pladdra...ja, alla synonymer du kommer pa. Anette sa i halvt sarkastisk ton "good night everybody". Varje svensk fattar det underforstadda: var tysta och sov. Inget hande, sa hon forsokte en gang till och efter ytterligare nagra minuter tog Sofia vid och sa samma sak. Antingen brydde dom sig inte eller sa ar dom inte sa finkansliga som vi, sa jag sa "that means that we want silence!".

Natten var det varsta med trippen. Jag hade klatt pa mig mig allt jag hade som var torrt, en sjal, dubbelt lager upptill, 3/4-byxor och shorts fastsatta med sockar for att tacka glipan som var pa benen! Vi svenskar som var med tog varsin extra halmmatta och la over oss for att halla lite kroppsvarme kvar. Vaknade nog varannan timma av att jag fros, lag obekvamt eller horde ljud som hundar i slagsmal, hogljudda timmerstocks-snarkningar och nagra som gick ute och bad "arrogara". Drog en lattnadens suck nar morgonen val kom. Indierna skrattade at oss och undrade om vi verkligen var svenskar som var sa frusna!

Det tog nog 2 timmar innan vi var redo att ga, som sagt behover indierna extra marginal och lite till. Till och med jag som i Sverige ar en tidsoptimist tycker att detta blir segt och ineffektivt. Ledaren hade sagt att vi skulle vara tysta pa vagen upp mot toppen for att ha chans att se djur, men det var ett hopplost projekt att fa det tyst ens en minut trots att vi sa till upprepade ganger. Forst var stigen lerig och snarig, men ju hogre vi kom desto mer gras och stenig terrang.

Forsta hallpunkten var en klipphylla dar utsikten var magnifik, nu fick jag se det jag suktade efter dagen innan! Dar fanns en smal, trang gang som ledde in till en bonegrotta i vaggen som vissa modiga gav sig in i. Forst tankte jag lata bli eftersom jag far lite klaustrofobi, men jag vart for nyfiken for att lata bli sa jag utmanade radslan. Det var lite marginal att rora sig pa till en borjan, sen vidgade sig gangen och i grottan rymdes nagra stycken. Den sag inte mycket ut for varlden, en ficka med lite hinduprydnader langst in. Nar jag kom ut igen efter att ha alat, krypit och kravlat, hade dimman lagt sig over dalen som mjolk. Nar jag gatt nastan till toppen kom solen och skingrade dimman magiskt. Stannade och tittade i forundran, nynnandes pa "o store Gud, nar jag den varld beskadar, som du har skapat med ditt allmaktsord..."

Pa nervagen stannade vi vid en sten for fika och vila. Santhanam drog igang nagra historier, men vi ville garna njuta av tystnaden och utsikten sa vi sa till. Jo, jag gillar ju ocksa tystnad sa han da, och bevisade det pa nervagen genom att prata konstant utan uppehall med 2 indier! Delar av nerfarden var det ljus och solig gronskande sagoskog. Vi rastade i skjulet, solade, packade, at och sedan borjade vi studenter den fortsatta vagen ner i forvag. Jag hamnade sist i ledet for att jag gick och sag mig omkring i lugn ro, tyckte inte det var nan ide att stressa. Sa kom ocksa Sofia och Anette ner en hel timma fore vi andra 5. Benen borjade kannas som spagetti vid det har laget och sista biten tycktes vara andlost lang. Det kan man aven saga om vantan pa att fa fara hemat som tog dryga tva timmar, delvis berodde det pa att en kvinna hade skadat sig. Vi stannade pa en restaurang och at brod, brod och brod i olika skepnader med diverse tillbehor. Trots att ac:n funkade sa bra att vi fros, luktade minibussen omkladningsrum for hockeykillar nar vi kom ut igen! Gissa hur skont det var att fa komma duscha och sova i ett varmt rum efter helgens strapatser?! Man kan behova bli skitig for att uppskatta att vara ren, behova frysa for att gilla varmen och bo enkelt for att inse hur bra man egentligen har det.

Studiebesok och nara-doden-upplevelser

Jag har varit sist till frukosten ett antal mornar har. Har tyckt det varit sa konstigt, jag har ju stallt vackarn pa 8.30 sa jag ska hinna till 9 och anda sitter alla dar nar jag kommer. Varje morgon. Vad ar det for overhurtiga morgonmanniskor? Sjalv kan jag behova en startstracka pa en timma innan jag riktigt vaknat till. Efter nog manga mornar i den stilen slog det mig att den inofficiella tiden visst var halv 9, inte undra pa att jag slantrat in sent :)

Mandag den 18 var vi pa ett de-addiction center dar vi forst fick en inledande forelasning med information om stallet. Aterigen traffade vi pa en av Sankaris f.d. elever, de finns visst lite overallt. Det bodde bara man dar, eftersom missbruk i princip ar ett uteslutande manligt problem i Indien enligt henne. Pa 10 ar hade de bara haft 3 kvinnor, men jag undrar jag om det inte finns ett morkertal, att kvinnor inte tors komma ut med sina alkoholproblem eftersom det ar sa skambelagt. 99% av alla inlagda kom for alkoholmissbruk, resterande ynka 1% for att de inhalerar thinner, tar cannabis eller tabletter. Totalt hade de 55 platser, varav 15 var oronmarkta for fattiga som regeringen betalade for. Dock tog de in sa manga som upp mot 90 om jag forstod det ratt, eftersom behoven ar stora. Inledningsvis fick de avgiftning, sen terapi individuellt, i grupp och/eller med familjen, och efter 20 dagar skulle de vara sa friska att de skrevs ut med nan typ av mirakelpiller utan biverkningar vilket later lite for bra for att vara sant... Vi fick aven hora pa 2 unga man som berattade om sitt missbruk. Det mesta har i Indien ar mycket spartanskt motfor hemma, sa ocksa hemmet for missbrukare. Sovsalarna var slitna och smutsiga och inneholl i princip inget mer an sang, nattduksbord, flaktar och tvattlinor med ett och annat plagg uppsatt.

Maten ar mestadels god, forutom tva kvallar da vi bara fatt kolhydrater: ris, pasta, potatis, brod, chips och frukt. Annars kan en maltid besta av stark pickles, mort lammkott, krispiga "varma chips" snacks, rodbetor, pitabrod med gronsaksfyllning, kokta gronsaker och melon. Ja, det var en maltidsmeny jag raknade upp! En annan dag har det varit tortillaliknande brod, ris, gronsaksbiff, pasta, friterad linsbiff och en kokosboll till efterratt. Igar var en fantastiskt god middag pa kvallen: en mild soppa pa gronsaksbuljong, pasta, friterad kyckling, kokta gronsaker, sallad med bla jodnotter och morot ocksa sot mango.

Hemlangtan kommer och gar. Jag trivs finfint har, men tycker det ska bli lika bra att komma hem. Nan dag har jag kant mig less och matt pa nya upplevelser, for att nasta dag vara sugen pa mer. Det ar bra att fa distans till allt dar hemma, jag uppskattar det sa mycket mer nu nar jag ser det pa hall. Hur otroligt rent vi har det, vilken hog standard, sa lugnt och tyst till och med i staderna i jamforelse. Inte minst inser jag hur manga fina manniskor jag har runtomkring mig hemma.

En kvall har i veckan fick vi se ett riktigt askvader, hade jag varit liten hade jag blivit dodsforskrackt. Var namligen jatteradd for aska da jag var barn. Hela himlen blinkade och blixtrade, det var som ett jattelikt ljusskadespel! Stod och tittade i forundran, kunde inte lata bli att ha munnen oppen...

Sankari har haft en lektion med oss om barns utsatthet. Det var mycket statistik som ar svar att overhuvudtaget ta in och fatta, sjukt manga barn lider alldeles for mycket. Det ar svart att inte landa i fragan varfor det kan vara sa. "Less than 1% of what the world spent every year on weapons was needed to put every child into school and yet it didn't happen" (state of the world, new internationalist). Vilken galen varld vi lever i...

Jag har varit med om tva nara-doden-upplevelser. Naja, inte riktigt, men nog sa spannande i alla fall! Den ena var nar jag akte buss med Albert till chennai silks for att kolla pa indiska klader. Jag tog gott om tid pa mig som han sagt att jag kunde gora medan han var pa annat hall och utrattade arenden. Sen nar jag var klar slog det mig att vi ju inte hade avtalat nan tid och plats.
Min mobil funkar inte har sa jag kunde inte ringa. Vagen dit hade inte varit sa svar, sa jag tankte att jag nog kunde tillbaka till internetcafeet dar vi startat ifran sjalv. Sagt och gjort, traskade till hallpunkten, en stor kyrka och visste att jag skulle ta vanster dar. Vagen till vanster delade sig dock i tva, sa jag vart valdigt osaker och tog forst vanster igen men angrade mig och gick hoger. Fragade i en kiosk om vagen men han visste inte, en dam i nasta kiosk sa att jag skulle fortsatta rakt fram sa jag hoppades att hon hade ratt. Sag for mitt inre hur jag skulle ga vilse, utan adress "hem", hungrig och torstig mitt under stekheta dan och kollapsa av utmattning. Nu slutade det val, jag var pa ratt spar anda! Albert hade blivit jatteorolig.

Idag var jag pa vag in till internetcafeet med buss nar Santhanam ropade pa mig och sa att jag fick aka moppe med hans van. Kvinnor har sitter inte grensle, utan pa tjej-vis med bada benen pa en sida sa jag satte mig sa, holl i mig i ett handtag och hade fotterna pa en liten platta. Inte sakert for fem ore, och sarskilt inte i denna trafik! Det var med skrackblandad fortjusning jag sag den indiska trafiken pa riktigt nara hall. Vid en bro var det trafikstockning, helt enkelt for att alla kor forst och tanker sedan. Jag fick hjartat i halsgropen nar vi hamnade bakom en buss och han skulle forsok kora om. Ja, det var en upplevelse som det racker att vara med om en gang.


I forrgar var vi pa ett missionssjukhus drivet av en kyrka. Forst fick vi se sjukskoterskeskolan, det varsta var tva bord med burkar dar det lag konserverade foster fran aborter och missfall...helt bisarrt. Mammorna ville inte veta av fostren, sa darfor anvandes de i undervisning. Sen gick vi runt pa sjukhuset, kan saga att det knappast var kliniskt rent. Salarna var spartanska med metallsangar och redskapen sana vi hade har for 30-40 ar sen kanske. Det mesta har ar mer eller mindre smutsigt, huvva vad bakterierna maste frodas. Sofia som skriver om halsosituationen i Indien har borjat bli lite hispig over det! Anda var det ett bra sjukhus vi var pa. Varden var billig for att de fattiga skulle ha rad, men kvaliten pa varden var hog i jamforelse med statligt agda sjukhus. Vi satt ner med en lakare som pratade om sjukhusets historia och mal, integrerat med bibelns manniskosyn.

Igar var vi pa aldreboende, drivet av katolska nunnor. Underbara pensionarer, de var sa otroligt glada over att se oss. Blev alldeles lycklig, sa sota dom var! En farbror kunde engelska och var valdigt social, han sa till Malin "kan du inte ta med mig i resvaskan till Sverige?" En annan gumma var dement sa hon log stort, halsade pa oss, sjong & klappade handerna ocksa halsade hon igen eftersom hon glomt att hon redan halsat. Har bor ju de flesta i flergeneretionsboenden, sa dessa gamlingar var sana som blivit overgivna av sina barn. De tyckte att vi var som deras barn som ville komma och halsa pa.

Sen fick vi se sopberg pa vagen tillbaka, och jag menar berg! Besteg ett, fy anda...det luktade, men inte sa farligt som man kan tro. Dar uppifran bredde ett landskap av skrap ut sig. Bredvid var det ett stalle dar de forberedde ris, det lag over manga kvadratmeter pa betonggrund i en anlaggning dar de gick runt och krattade riset i rader. Ris med lite extra smak av sopor ;)

Nu i helgen vantar trekking, ska bli spannande!
Har lagt ut bilder pa facebook idag, hall till godo :)

Den dolda skatten

Till och fran har jag kant mig lite trangd under tiden har i Indien. Karln i huset dar vi bor ar ju som jag namnt emot mycket av religion. I nagra dar gick han runt i en troja med alla religioners symboler pa rad och texten "God is too big to fit into one religion". Vissa kvallar tar han tillfallet i akt efter att alla atit och fortfarande sitter kvar vid borden for lite Santhanam-time (som han kallar det). Det innebar att han berattar ett par utbroderade roliga historier med nagot budskap i ca en timma. Innan ett av dessa tillfallena gav en av tjejerna har som gensvar pa trojan att hennes mamma hade en magnet med texten "jag har inget emot Gud, men jag star inte ut med hans fans"

Knappt hann jag reagera innan han satter igang sessionen. En historia gick i stil med att det var en man som skulle soka jobb hos en arbetsformedlare. Forst fick han erbjudandet om att jobba pa systemet dar han skulle fa fri tillgang till alkohol. Nej, det ville han inte. Ok, men vill du jobba pa en bordell da? Jassa, inte det heller. Ja da hade han bara ett alternativ kvar och det var att arbeta som prast. Det tyckte mannen lat intressant, sa han svarade ja, varpa arbetsformedlaren sa: "...men kyrkan ar ju full av horor och onyktra!"

Efterat var jag bara tvungen att bryta min tystnad och prata med honom. Jag markte att han ar mycket skadad av all dubbelmoral han ser, sarskilt lyfte han fram de kristna grannarna som var smasinta, sura och inte gjorde sarskilt mycket gott, men de gick i kyrkan varje sondag. Kom att tanka senare pa inledningen till DC Talks "what if I stumble": The greatest single cause of atheism in the world today is christians, who acknowledge Jesus with their lips, then walk out the door and deny him by their lifestyle. This is what an unbelieving worls simply finds unbelievable. Kunde bara hoppas pa att jag inte kor mitt race sa som han gjorde, ar sa overtygad om min sak att jag inte ser nyanser och lamnar utrymme for andras uppfattningar. Efter lite sjalvrannsakan slog det mig att jag ju gor tvartom, jag haller tillbaka. Det blir en sorts fornekande, jag pastar att tron ar viktig men den far knappt nat utrymme i samtal och diskussioner med dem jag ar har med.

Jag ager en dyrbar skatt men jag later knappt folk fa veta att den existerar, delar knappt med mig. Hor bara hur det later, den ar ju till for alla! Kanske vill andra inte ha den for att de inte tror att dar finns nagot av varde som de behover, men de ska i alla fall fa erbjudandet. Somliga ifragasatter att skatten jag funnit ens existerar. Om jag bara kunde visa en aterspegling av den, ge dem en aning om dess glans! Andra tycker sig ha sa manga skatter redan, sa vad ska de med denna till? Hur ska de kunna forsta att de gar miste om nagot ifall ingen berattar...

En uppmuntrande overraskning vantade for nagra dar sen. Den som ville fick fara pa en paskkonsert pa kvallen, jag tyckte det lat intressant och tog chansen fast ingen annan verkade sugen, till sist blev vi 4 st med Sankari. Da vi var pa vag in i lokalen och fick ett hafte borjade jag ana att detta var nagot valbekant, det visade sig att koren sjong om Jesu dod och uppstandelse i skona stammor! Om man hade bytt ut kladerna och hudfargen pa dem som var dar hade det gott och val kunnat vara ett frikyrkomote i Sverige for nagra tiotal ar sen. Jag kande mig som hemma. Det var anmarkningsvart hur fridfullt det var darinne, jamfort med hindutemplen och larmet fran trafiken utanfor. Vad som gjorde mig annu mer forvanad var att Sankari sag sa glad och engagerad ut, inte minst nar hon satt och nickade instammande under predikan om Guds karlek framford av en stralande glad man. Jag hade forstatt att hon inte riktigt delade sin makes uppfattningar, men inte hade jag listat ut att det var for att hon delar samma tro som mig. Hon visade sig visst ha en dold skatt hon med.

Skrivande, val & nyarsfirande

Jag har nu valt amne att skriva om, essan kommer handla om familj och aktenskap i Indien. Har last pa om kulturgrammatik (dvs hur kommunikation fungerar i och mellan olika kulturer), kvinnors rattigheter och sa har jag transkriberat forelasningen vi haft om karlek och arrangerade aktenskap. Det har blivit nagra sidor text sa har langt. Det ar ett valdigt intressant omrade att fa fordjupa sig i, med sedvanjor langt ifran vara egna. Av nagon anledning gar det sa mycket lattare att plugga har an hemma, det ar roligare an vanligt. Dels sa har vi ju ganska gott om fritid att gora vad vi vill pa och sen har man inte sa manga masten, sa det ar nat som underlattar mycket for installningen.

Varmen ar uthardlig, men valdigt trottsam. Nar allt kommer omkring foredrar jag nog svalka framfor hetta. Det ska bli sa harligt att komma hem och sova i sin egen skona sang, bredvid alsklingen, utan att vara fuktig av svett varje morgon nar man vaknar. Forhoppningsvis star ocksa varen i full blom den 7:e maj! Tank, den svenska sommaren kommer bli sa sval och skon. Inte ens de hogsta tempraturerna kommer att vara sarskilt varma efter Indien. Aven om jag ar valdigt glad over mojligheten att fa vara har sa raknar samtidigt dagarna tills jag far hem.
I vanliga fall har jag behov att fa vara ensam, det blir annu storre har med alla intryck vi far. Drar mig undan nar det behovs, skriver mycket for att kunna bearbeta allt som hander.

Det var val har i regionen (Tamil Nadu) i onsdags, med mycket poliskontroller infor och med mer liv och vasen an vanligt kringom det, sa darfor var vi rekommenderade att vara hemma och inte rora oss sa mycket i stan. Som vita sticker vi ut valdigt mycket och Santhanam ville inte att vi skulle hamna i trubbel pa nat satt. Det forekommer endel valfusk, folk utnyttjar rosterna for de 30 % som inte rostar. Partierna aven aker runt och mutar folk, de kan fa 100 rupees (ca 15 kr) for att rosta si och sa.

Det kom en tjej som malade hennatatueringar pa oss samma dag. Hon hade tuber med smal pip for att kunna gora detaljerade monster, fargen lades direkt pa armarna i tjocka strangar. Ingen tatuering blev den andra lik, hon improviserade och hade fantasi. Manga gjorde sin i handflatan eller pa ovansidan, men da fargen skulle torka 2 timmar tyckte jag att det var for opraktiskt att bara sitta och vanta och valde armen istallet. Det blev ett fint monster med ett multidjur, mest troligt ar det en pafagel men det skulle ocksa kunna vara en tupp, en sjohast eller en kolibri! De sitter ungefar en vecka, jag skramde Johannes som holl pa tro att jag gjort nat mer permanent, men det ska bra mycket till innan dess ;)

Efter att ha skrivit sa gott som hela dagen fick vi erbjudandet att pa eftermiddagen komma ut i Santhanams tradgard och svalka oss i vad vi trodde var en vattenspridare. Det visade sig vara en stark, tjock vatten-strale som gick ut fran vaggen pa ett skjul! Sonen i huset lekte och busade tillsammans med ett gang smakillar (slakt till familjen) i geggan som blev pa marken. Resten av ganget fran oss stod och tittade skeptiskt, men jag gjorde Jennifer sallskap och skrek, skrattade och hade jattekul! Efter "badet" var nog den forsta gangen har jag kant mig frasch och sval har, det var riktigt skont.

Igar, den 14, var det tamil new year. Nyarsdagen till ara fick vi tjejer bara de saris vi kopt in och fatt uppsydda. Proceduren att ta pa dom tog ca 10 minuter per person, alla vart sa vackra sedan! Finkladda och pyntade med prickar i pannan och blommor i haret for vi in till stan for att se pa firandet. Sankari och Santhanam hade bekanta med balkong, sa vi stod upphojt och tittade ner pa folkmassorna. Manga barn, unga killar och aven en del aldre vinkade till oss som om vi vore kungligheter! Sankari sa att for dem ar vi som barbiedockor. Det var livat, folk skrek, allehanda fordon korde forbi och det kom hogljudd musik ur hogtalare en bit bort. Det var aven kokhett, 3 lager kjolar i 40 graders varme ar inte nadigt. Jag madde nastan illa, och da har ni inte hort det varsta:

Den sa kallade hojdpunkten var nar det kom man (och nan enstaka kvinna) som hade genomborrat kinderna med ett 3 meter langt metallror tjockt som min tumme, pa detta satt en stallning med glitter, blommor och allehanda krimskrams. Helt galet! Nagra av dem dansade ocksa runt sa att de nastan svimmade sen. En del av dem var onyktra for att sta ut med smartan som det innebar att gora stora hal i kinderna, bara elandet och dessutom ga hela vagen fran floden till templet, i varmen, genom folkmassan. Dom hade aven krokar pa brostet och i ryggen med olika dekorationer hangandes i dem. Detta gors for att ara gudarna pa nat satt, vilket spektakel.

Hemma igen fick vi ata nyarsmiddag pa Indiers satt, sittandes pa golvet med maten pa bananblad. Dessutom at vi med handerna som de gor! Det var en upplevelse. Vi studenter firade nyar istallet for de i huset, de hade sa fullt upp med att serva oss att det inte fanns tid for annat.

Vi har aven hunnit ha lektioner dels om glimtar av Indien med oversiktlig fakta om landet, hur det ser ut pa landsbygden och uppbyggnaden av det politiska systemet, sedan kom en advokat idag och pratade om vald mot kvinnor, skilsmassa, manskliga rattigheter och situationen for barn. Visste du att av alla som utsatts for trafficking i varlden kommer hela 49% fran Indien, sa det ar ett stort socialt problem.

Ska forsoka lagga ut bilder till nasta gang vi far pa internetcafe, maste forst lana usb av nagon eftersom jag inte tog med nat sjalv.

Ps, lamna garna en liten kommentar om du kikar in har. Det ar roligt for mig att se vilka som laser!

Senaste nytt

Onsdag eftermiddag var vi forst till ett stort shoppingcenter fullt av tyger och indiska klader, med mangder av avdelningar. Vi for dit i grupp med overfull lokalbuss dar man fick halla sig i taket! Tidigare har vi till och med sett folk hanga pa utsidan och halla fast sig i bussen. Efter en stund tappade jag bort resten av ganget sa jag fick ga runt sjalv. De andra hade gatt ut och tittat i alla de sma gatuaffarer som finns lite overallt, och jag insag det, men ville inte ut ensam. Jag vet inte om det bara var for att jag var sjalv som jag la marke till det, men oj vad jag blev uttittad! Inte nagra andra an Indier sa langt ogat kunde na och dessutom var jag kladd i vasterlandska klder (om an tackande knan och axlar enligt gallande dresscode). Nu vet jag hur det kanns att vara udda och sticka ut...

Sedan besokte vi rockfort temple som ligger pa en hojd mitt i Trichy eller Tiruchirappalli som stan egentligen heter. Pa vag upp for trapporna i stenbyggnaderna rakade vi pa olika djur; en stackars vacker elefant som stod fastkedjad i ett utrymme for att ge valsignelser, fladdermoss i taket (som forstas fick en skvattradd Sara att skrika av overraskning) och en apa som hoppade pa klipporna. Min kamera hade slut batteri, just lage for det... Utsikten uppifran var hisnande, vi befann oss ratt hogt upp och sag langt, det var lite brant och jag kande svindeln i magen. Solnedgangen var sa vacker, en blodrod sol som skonk i ett hav av dis pa himlen! Alla religiosa hinduistiska figurer fick det dock att krypa lite i mig. Inte bara for att de ar avgudabilder, jag kan ofta kanna sa aven infor bilder pa Jesus for att de ar sa forskonade, sentimentala och sagoaktiga. Det var circa 400 trappsteg, nar vi kom ner sa darrade benen av anstrangningen. Har ju inte tranat nat pa ett tag nu, sa jag kande av det en hel dag efterat!

I forrgar hade vi en forelasning med en professor G. Bala som handlade om self-effectiveness. Jag hade lite svart att satta fingret pa amnets innebord, men definitionen ar ungefar att upptacka och lara kanna sig sjalv for att utvecklas. Han hade mycket klokt att komma med. Under forsta sessionen fick vi svara pa vilket engelskt ord vi tyckte mest om, 3 bra och 3 daliga saker med oss sjalva, samt vad som kommer ha hant med oss till ar 2015. Alla fick ga fram och redovisa en av dessa saker. Andra sessionen blev vi indelade i 3 grupper dar vi skulle gora ett alfabet med nyckelord for selfeffectiveness att lasa upp och jamfora. Nar nagon gett ett extra bra svar skulle vi appladera, ibland pa hans inradan. Anda sa han att det inte fanns ratta och felaktiga svar ;)

Nagra tankvarda ord som professorn namnde under det att han satt bredvid och kommenterade vara svar pa uppgifterna:

Yesterday is history, tomorrow is a mystery.
Yesterday is dead, tomorrow is unborn.

Voice is the index of the soul,
face is the index of the mind.

My freedom ends at the tip of another persons nose.

Act locally, think globally!


Jag funderar pa att skriva essan om familj och aktenskap, blev ordentligt intresserad efter att jag, Malin, Linda & Anette satt ner med Sankari tva timmar och hon berattade om just detta. Har fatt hora lite grundlaggande om hur det fungerar med arrangerade aktenskap, skilsmassa, sexualitet, familj och kastsystem. Skulle garna fordjupa mig i det, annars vill jag nog skriva om nagot som har med religion att gora.

Har sett hakkors lite har och var. Upprorande kan tyckas, men har ar det ju en symbol for solen som funnits langt innan nazisterna anvande den som sin symbol. Ett ypperligt exempel pa hur en del saker inte har med ratt och fel att gora, utan ar beroende av kontext och sammanhang.

Igar var vi pa spastic children society, ett boende for barn med cp-skador. De visade oss vilka redskap som fanns att trana dem med, vi gick runt i klassrum med lite aldre barn som vinkade glatt och fick till sist se mammorna trana formagorna (bade mentala och fysiska) med sina mindre barn. Trots att standarden inte ar vad vi skulle kalla god sa kandes det anda hogst professionellt.

Idag har det varit sightseeingrunda. Forst ut var en lokal marknad med frukt och gronsaker i san mangd att jag nog aldrig ser sa mycket pa en gang igen!

Vidare var vi pa en kyrkogard med liiite annat forfarande an hemma. Har brandes kroppar i rad pa stenbaddar under plattak, dock inte nar vi var med. Tack och lov for det sager jag, hade nog luktat hemskt. Gravarna var det inte sa mycket om, de rikare doda hade fatt fargglada cementblock pa sina gravar och de fattigare hade en omsorgsfullt tillslatad och dekorerad jordhog med ett litet lykthus. Jag skulle ta kort pa tva sota killingar, nar jag fick syn pa vad som lag bredvid...ett kranium! Nar en av mannen dar sag att vi reagerade och tog fram kamerorna log han och gick och hamtade en hog med ben, troligen var det overarmsben, larben och/eller skenben. Lite makabert. Jag minns nar det har var pa tapeten i Sverige (kistor som krossas med gravskopa fore de begravs), ratt lindrigt i jamforelse med att de doda har gravs upp efter 2 manader for att nya ska fa plats.

Pa vag vidare sag vi lastbilsflak med halvdoda kor pa, och sen annu ett med halvdoda grisar. Djurplageri forstas, och nog reagerade vi alltid. Dock tycker jag det manskliga lidandet ar mycket varre...Farden gick till en bro over den uttorkade flodbanken dar manniskor tvattade klader i det lilla vatten som fanns kvar. Inte sarskilt rent egentligen, men man tager vad man haver. Plaggen hangde pa streck och lyste med sina glada farger! Da det ar regnperiod fylls floden med vatten igen.

Vi besokte aven asiens nast storst hindutempel, ranganathaswami. Jag var lite fascinerad av allt exotiskt och spannande dar, men mest var jag beklamd over alla statyer som folk vordade och bad till. Stumma, dova, blinda och absolut livlosa gudar. Och all kommers sen! Vi betalade for att ga in och bade utanfor och inne i templet var det fullt av forsaljare som ville kranga krimskrams. Utifran det kunde jag latt visualisera Jesu ilska i templet (Mark 11:15-17)

De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: "Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Det satt aven tiggare har och var, pa ett stalle flera stycken pa rad. Jag tycker det ar jobbigt att se dem; ga forbi, ignorera, sluta hjartat och forharda sig. Evangeliernas tiggare kommer till liv, det har samhallet ar sa mycket mer likt bibelns varld an Sverige nagonsin.

Vi hors igen pa nagra dar :)

Forsta dagarna i Indien

For de av er som inte vet ska jag vara i Indien 5 veckor via socionomstudierna. Vi ska aka pa studiebesok pa olika sociala institutioner, ha forelasningar och skriva en essa (motsvarande B-uppsats, men med mindre formalia).

Ar nu inne pa fjarde dan har efter att forst ha flugit komfortabelt med Qatar airways, gatt igenom massa kontroller och sedan akt minibuss i 6 timmar. Det blev drygt ett dygns resande. Flyget var lyxigt med skarmar pa satet framfor sa man kunde se film och vardinnorna var prydligt formella och serverade uppvarmda blota tygservetter med tang! Att komma till Indien var narmast overkligt. Lukten av brant gummi och sotma slog emot oss, det var morkt och mycket varmt och kvavt. Bussen vi akte liknade en hippiebuss fran 70-talet, det var en "luxury bus" for dem. Madde illa av varmen och blev aksjuk av den skumpiga farden. Trafiken ar ett organiserat kaos med ett standigt tutande. Storst gar forst och "ur vagen, har kommer jag" verkar vara de trafikregler som finns och efterfoljs. Holl pa fa en hjartattack bade en och tva ganger da vi var nara att krocka och korde mycket nara bade gaende folk, mopeder och lastbilar!

Vi bor hos ett par som Umea universitet har samarbete med , hon heter Sankari, ar socialarbetare och har doktorsgrad pa universitet har. Forutom oss fjorton studenter (mest fran Umea och Skelleftea) sa bor vardparets slakt i flera generationer dar, samt endel tjanstefolk anstallda for tiden vi ar i Indien. Det ar forstas varmt, mycket varmt. Kring 35-40 grader ar standard. Att svettas ar det bara att vanja sig med! Vi sover i mindre salar med vaningssangar av jarn, under flaktar i taket. Gar ganska bra, jag har sovit gott. Tacke behover man inte overhuvudtaget. Maten har hittills mest varit vegetarisk for att spara vara svenska "babymagar". Den ar kryddig och smaklig, bestaende av ris, gronsaker, olika saser, chipsliknande brod och sota fruktjuicer. Huset har flera vaningar och kan narmast beskrivas som lyxigt enligt indiska matt, under medelmattigt jamfort med svensk standard. Dock blir jag odmjuk nar jag ser hur utbredd fattigdomen ar, vi har passerat manga skjul och lerhus med halmtak och staderna ar allmant slitna och sjaskiga. Skrap kastas pa gatan, tvattar sig gor man i kloakvatten och behoven utrattas i diket om man ar fattig. Svart att fatta innan man ser det med egna ogon, det ar sa annars motfor hemma.

Vi har varit och kopt indiska klader pa en stor affar med mangder av vackra, fargsprakande tyger och dressar. Svenskarnas kladstil bleknar och verkar mycket gra i jamforelse! Servicen var kanske den rorigaste jag varit med om. Nar man skulle titta pa plaggen kom en man och holl i de dressar man valt ut och nar det var dags att prova tog han av overdelarna fran galgen och gav dem tillbaka. Sedan tog en emot betalningen, en andra person gav kvittot, den tredje packade och sa skulle det stamplas innan man till sist fick paketet av ytterligare en. Ja, det ar minsann service sa det racker och blir over. Varmen och trottheten bidrog inte med mitt basta talamod, tyckte mest det var irriterande. Detta krangel beror pa att folk ska ha jobb, Indien ar ju det nast mest folkrika landet i varlden efter Kina. Gar kladd i haremsbyxor, en armlos tunika och tunn sjal over axlarna, det och sari ar standarden for kvinnor. Vi har aven kopt fantastiska tyger till saris som ska sys upp av en skraddare som kom och tog matt pa oss i forrgar.

Igar var vi pa en skola for forskolebarn upp till sexan och sag dem marchera, be och lasa ramsor. Vi korde imse vimse spindel och sma grodorna for och med dem i gengald. De allra minsta barnen fick nallar och leksaker. Sedan for vi till ett av de finare hotellen i stan och badade i poolen for 100 rupees, motsvarande strax over 15 kr. Ja, de flesta andra solade ocksa men jag stod knappt ut i hettan och struntar faktiskt i att bli brun. Det ar lite bissart att vi solar for att fa farg medan indier vill bleka sig for att bli vita.

Idag har vi varit pa women blind center, ett hem dar blinda kvinnor kommer och far bo 2-3 ar for att lara sig att forsorja sig. De knot vaskor av fargad plasttrad, gjorde kuvert, spann trad, bakade, sydde, sjong och spelade. Fantastiskt duktiga, sarskilt med tanke pa att de flesta inte sag nagonting alls. Det stod skrivet pa en vagg: "there is no blindness except blindness of the heart".

Herrn i huset, Mr Santhanam vet jag inte riktigt vad han har for titel. Dock ar han valkand i trakterna och gor mycket gott som att plantera gront, sprida kunskap och starta skolor. En sak ar saker, han tycker om att prata, beratta och vara i centrum. Det handlar mycket om religion, en hjartefraga for honom. De ar inte religiosa i huset, utan mer av humanister som lyfter upp viktiga manskliga varden utan nagon Gud inblandad annat an pa ett diffust och universalistiskt satt. Han har till och med gjort en stor, vacker tradgard pa mark vard 5 miljoner i svenska kronnor, "mother nature garden" med ett litet tempel dar offerbordet bara innehaller sant som har anknytning till naturen. Att varda och ta hand om skapelsen; alla ganger, men jag tillber inte den utan dess skapare.

Far intrycket av att Indien ar valdigt religiost, pa sa vis att man forsoker blidka gudarna och sjalv fa valgang genom tomma ritualer som har liten praktisk betydelse, trots enorma behov bland manniskorna. Detta ar Santhanam mycket emot, och jag kan bara instamma. Som det star i jakobs brev, så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Vid grinden till huset star gandhis "the hands that serve are holier than the lips that pray" skrivna. Jag skulle saga att de gar hand i hand, ora et labora (bed och arbeta) som det heter. Genom att be far jag kraft att gora gott och undviker att fastna i sjalviskhet.

Har ocksa funderat over vad han sagt: att eftersom religionen inte atgardat varldproblemen an, kan den inte vara losningen pa dem. Religionen i stort, nej det tror jag inte heller. Jag skulle inte vara kristen om jag trodde att andra trosinriktningar var lika ratt ute. For att fa svar sa racker det faktiskt med att ga till mig sjalv for att se vad tron gor med mig och vad jag vore utan den.

To be continued...